måndag, december 21, 2009

Imorgon är visst min sista dag... ?

Okej, jag kan faktiskt inte säga emot beslutat speciellt mycket. Snarare sättet som det görs på.

Alla som följer mig vet att jag har varit lite tveksam till fortsättning på min nuvarande arbetsplats; dels av sjuka krav, noll ledning och en känsla av att jag inte vet vad mitt nästa steg är. Jag har dels fått kämpa med att få människor att förstå mig och förstå vad tusan det är de egentligen vill ha från min sida.

Jag tycker att jag har åstadkommit bra resultat. PUNKT. Okej, idag skulle jag prata med min chef om kontrakt (som hon lovat mig förlängning på för ung en månad sedan) och sedan dess har det hänt mycket så jag har inte varit säker på det löftet. Jag har ju även börjat fundera på om jag verkligen vill stanna..och har i 1,5veckas tid velat fram och tillbaka.

Idag, en dag innan julledigheten, får jag veta att de har bestämt sig för att de tyvärr inte har behov av mig nästa år. Okej. Jag förstår motiven, eftersom jag vet att de inte är nöjda med den svenska marknadens resultat. Att de sedan jämför med för några år sedan när de var nummer ett i Sverige är skrattretande.


Mirandas mysiga Morbegno..

Jag ska inte prata illa, men det finns ju en hel del anledningar till att de har gått som det gått. Som absolut inte har varit något som jag egentligen har kunnat göra något åt - och de nämnde chefen också, att de är mycket nöjda med det jag åstadkommit, men att det helt enkelt ser ut som det gör och därmed har de inte möjligheten att erbjuda mig förlängning.

Jag förstår verkligen, och kanske är jag dessutom lättad? Nu slipper jag välja själv liksom. Jag stör mig bara på hur det gjordes, för att imorgon blir i så fall sista dagen och på onsdag lyfter jag mot Sverige. Jag hade gärna fått lite mer tid att säga hejdå och sådär. Men jag skall ju i alla fall tillbaka den 4:e och ta hand om lägenhet och ordna upp sakerna. Lägenheten har jag ju i alla fall i januari, och kanske februari. Så än så slipper varken Valtellina eller Italien mig.

Tänk så livet förändras stup i kvarten. Jag påbörjar härmed min återflytt till Sverige.

Jaha. Nu har jag världen vid mina fötter igen.

Kommer säkerligen komma inlägg och vad jag fått, lärt mig osv, och hur nöjd jag är med det jag åstadkommit. Men jag skall först smälta det faktum att jag kommer att lämna Valtellina och människorna här. Jag är inte ledsen egentligen, snarare lite förvånad och lättad. Eller lite förvirrad kanske. Eller lite chockad. Eller lite allt möjligt... och frustrerad på hur de hanterade det.

Lite sådär "Ops?"

Håller ni med mig?

Jag kommer att sakna världens bästa lunchställe

...när jag är julledig i Sverige. 



Men samtidigt, jag saknar just nu världens bästa Stockholm som en galning. Åh är det lika vackert som jag föreställer mig?




Cigg dygnet runt

Här köar ungdomarna på kvällarna. Dygnet runt tobak. Jag må vara ett fan av min dygnet-runt-kossa, men att kunna köpa tobak dygnet runt - helt åt helvete om ni frågar mig

Ser absolut 12-13-åringar stå här ibland. ID-kontroll vad är det? Rökning är väl inte farligt liksom....




söndag, december 20, 2009

Är jag knäpp eller gillar jag smärta?

Ja, man kan ju fråga sig det. Speciellt när man tar sig ut på sitt efterlängtade långpass och benen är alldeles stumma och jobbiga. Så vad gör man? Jo man bestämmer sig efter 5km att det minsann ska bli minst 20km. Dessutom ska varje femma gå snabbare än den tidigare.

Återigen: För att man är knäpp...eller för att man gillar smärta?

För att man är lite av båda. Så benen var sega (kanske fortfarande pga 3mils passet i söndags?) och jag började långsamt;

5km - 29.24 - tempo 5.54/km
5km - 28.47 - tempo 5.44/km
5km - 27.09 - tempo 5.26/km
5km - 23.26 - tempo 4.43/km

Jag är faktiskt lite impad av mig själv om jag skall vara ärlig. Jag kan ju fixa 4.43/km på en femma, men när man redan har 15km i benen, då är det bra! Känns som förr när det var vardagsmat att vara under 5min/km. Mara-Mirre är på väg tillbaka :)



Men tro inte att det var hur enkelt som helst. Det gjorde ont, och det krävdes ganska grym mental styrka. Tur att jag kunde motivera mig med att man skulle få lägga upp det på bloggen och visa alla hur duktig man varit (och nej jag skämtar inte - det gav faktiskt kraft haha ;) Extra plus är att jag låg under den planerade marafarten på 5.30-5.35/km.

Summa 21km
1.53.58
5.26/km
Puls 178 (Bra! Ganska lågt för mig)
Maxat 2.57/km och puls 198.

Intag: Ingenting som vanligt. Måste börja träna sånt också snart.
Bästa: Solen och snön och bergen.. Vackert!
Sämsta: När en hund började springa efter mig, men han ville bara leka. Visste jag ju inte till en början. Men det var lugnt sen, den var skitgullig.


Nästa långlopp blir i Sverige under mellandagarna. Hänga på?


Vinter vid foten av alperna..







lördag, december 19, 2009

Dubbat

Vad härligt det är när man ber en kollega att ladda ner en serie.. och sedan får man alla avsnitt - dubbade!Jag hade ju inte ens tänkt den tanken.. inte ett misstag man gör om direkt.

Så nu sitter jag och tittar på True blood på härligt dubbad italienska. Speciellt Alexander Skarsgård är kul att höra på italienska. Ganska knasig och knäpp serie btw, men jag har inte hunnit se så mycket än så jag vet inte vad jag tycker.




Jag höll precis på att göra något MYCKET dumt!

Jag promenerade på favvoplatsen och möttes av 4 valpar! Alltså ubersöta gulliga valpar! Sedan var ju förstås ägaren där också, och valparnas mamma och pappa, en barnfamilj som var lika förtjust i valparna som jag och ännu mer folk.

Började ju omedelbart klappa dessa gulliga mjuka ting och ägaren frågade "Vill du ha en?" "Absolut" svarade jag ju självklart och han gav mig en i famnen. Varsågod!

Hahaha "Du skämtar väl??" "Nej, nej, de är 2månader och jag kan inte behålla dem, så jag ger bort dem".


Febril tankeverksamhet påbörjades därmed i min skalle! En gullig hundvalp?! Ja!! Mamman var en svart jaktlabrador och pappan en sorts vallhund = PERFEKT hund för mig. En hund som inte bara vill springa långt - utan kan! Åhh sällskap på löpningen...åhh... gullig hundvalp..åhhh söt söt söt...




Jag satt på knä, SERIÖST tänkande på att ta med en hem. Alltså jag må vara lillgammal men tro inte alltid att jag är ansvarsfull. Tittade på dem och tänkte "Vilken vill jag ha?" när jag liksom helt plötsligt inser vad jag håller på med.

Neeeej Miranda neeej! Du kan inte, du får inte - Varför inte?? Jag vill! - Men hyresägaren går inte med på det - Äh han behöver inte få veta - Men grannarna kommer höra - Skitsamma det är ju bara till på onsdag - Men hur hade du tänkt ta med den till Sverige?? - Ähh det löser sig väl - Nej det gör det inte, kostar en massa säkert, och den måste säkert vaccineras för det är den ju garanterat inte när den ges ort gratis - Men jag viiiiiiiilllllllll - Nej jag kan inte - Men jag viiiilll!! - En stackars hund som du ska ta till Sverige och sedan tillbaka till Italien igen? - Nej jag lämnar den hos mamma och pappa, de blir säkert bara glada - Nej de blir de inte, och tänk på att du knappt vet vilket land du befinner dig i om ett par månader - Ja ja okej då! Men de är ju så söta...

Så jag lyckades till slut övertala mig själv att inte ta med en hem. Det är såklart att det var överlägset fler argument till att inte göra det... men man blir så kär och förtrollad av små valpar. & att den dessutom var som perfekt för mig.. åhh well. Jag som planerar att bo i tre olika länder det närmsta halvåret (för att inte tala om två olika världsdelar!) lyckades till slut ta mitt förnuft till fånga. Men det var knappt..!


Snön är här!

I natt kom det (efterlängtade?) snötäcket och lade sig även över Valtellina! Nu kom äntligen julkänslan till mig dessutom. Åhh så vackert det är... ska spendera hela dagen i sol och snö! Kolla in dagens klipp från de vackra snöiga bergen.



Att få promenera här är livskvalitet.




fredag, december 18, 2009

Sötsaker

Jul, då smaskar italienarna i sig gigantiska mängder sötsaker. Bland annat Brisciola (typ Panettone), och den här nedanför den var sjukt god. Inte som de där torra man hittar i Sverige...