Det är ingen lätt match att jobba i Italien som ung tjej, med chefer som har barn i samma ålder. De jämför allt med sina egna barn och tror att mina erfarenheter går att jämföra med sina ungars erfarenheter! Jag ligger ju miltals före dessa
bortskämda italienska snorungar ungdomar som får allt de pekar på och
aldrig jobbat en enda dag i sina liv.
Så hör jag att ryktet har spritt sig att t.o.m Miranda har börjat fundera på bil. Över-aktiva Miranda som
alltid går. Min kollega hörde konversationen mellan cheferna
"Jaa.. nu har Miranda börjat fundera på att köpa sig en bil, jag som trodde att hon skulle promenera hela vintern ju!" "Haha ja du vet hur det är med första lönen, då ska man ha bil direkt".
När jag hörde det gick jag i taket. 1) Jag ska inte ha bilen för att ta mig till jobbet, jag ska fortfarande gåååå 2) Vadå första lönen??!!! Alltså förminska mig bara till en liten
skitunge flicka som fått sitt första jobb.. 3) Hur horribelt dålig koll har de om de tror att det här är mitt första jobb?
Varför fick jag då ens jobb här?
Okej visst dessa 2 chefer har noll koll, jag jobbar ju med min "chefskollega" mest (det var han som anställde mig) men det stör mig uti fingerspetsarna ändå. Ägaren säger "gumman" till min 30-åriga kollega, eller figliola dessutom.
Jag går inte att jämföras med en 20-årig italiensk tjej,
JAG VÄGRAR!!! Jag har fan gjort mer än de flesta 30-åringar här!
Helvete vad störd jag är.
Det är alla små saker liksom.. jag kan inte ta det. Mina kollegor kan acceptera att bli kallade
"ragazza" eller
"figliolo" eller höras skämtas om de som om de vore småungar (alla över 30) men
jag tar det bara inte.
Nog för att jag trivs med mitt jobb, men jag blir bara sådär
överstörd när de tror att de har
"givit mig mitt första jobb och min första lön", varit så barmhärtiga att de givit en liten flicka chansen att köpa sig sin egen bil. Tusan, tjänade ju för tusan
mer pengar på mitt förra jobb! & det är inte de här lönerna jag kan köpa bilen för.
Herregud...!