Alla som följer mig vet att jag har varit lite tveksam till fortsättning på min nuvarande arbetsplats; dels av sjuka krav, noll ledning och en känsla av att jag inte vet vad mitt nästa steg är. Jag har dels fått kämpa med att få människor att förstå mig och förstå vad tusan det är de egentligen vill ha från min sida.
Jag tycker att jag har åstadkommit bra resultat. PUNKT. Okej, idag skulle jag prata med min chef om kontrakt (som hon lovat mig förlängning på för ung en månad sedan) och sedan dess har det hänt mycket så jag har inte varit säker på det löftet. Jag har ju även börjat fundera på om jag verkligen vill stanna..och har i 1,5veckas tid velat fram och tillbaka.
Idag, en dag innan julledigheten, får jag veta att de har bestämt sig för att de tyvärr inte har behov av mig nästa år. Okej. Jag förstår motiven, eftersom jag vet att de inte är nöjda med den svenska marknadens resultat. Att de sedan jämför med för några år sedan när de var nummer ett i Sverige är skrattretande.
Mirandas mysiga Morbegno..
Jag ska inte prata illa, men det finns ju en hel del anledningar till att de har gått som det gått. Som absolut inte har varit något som jag egentligen har kunnat göra något åt - och de nämnde chefen också, att de är mycket nöjda med det jag åstadkommit, men att det helt enkelt ser ut som det gör och därmed har de inte möjligheten att erbjuda mig förlängning.
Jag förstår verkligen, och kanske är jag dessutom lättad? Nu slipper jag välja själv liksom. Jag stör mig bara på hur det gjordes, för att imorgon blir i så fall sista dagen och på onsdag lyfter jag mot Sverige. Jag hade gärna fått lite mer tid att säga hejdå och sådär. Men jag skall ju i alla fall tillbaka den 4:e och ta hand om lägenhet och ordna upp sakerna. Lägenheten har jag ju i alla fall i januari, och kanske februari. Så än så slipper varken Valtellina eller Italien mig.
Tänk så livet förändras stup i kvarten. Jag påbörjar härmed min återflytt till Sverige.
Jaha. Nu har jag världen vid mina fötter igen.
Kommer säkerligen komma inlägg och vad jag fått, lärt mig osv, och hur nöjd jag är med det jag åstadkommit. Men jag skall först smälta det faktum att jag kommer att lämna Valtellina och människorna här. Jag är inte ledsen egentligen, snarare lite förvånad och lättad. Eller lite förvirrad kanske. Eller lite chockad. Eller lite allt möjligt... och frustrerad på hur de hanterade det.
Lite sådär "Ops?"
Håller ni med mig?
