När man inte riktigt vet

(med varning för ett långt inlägg)

Jag känner mig lite osäker just nu. Det är möjligt att det blir Sverige efter nyår.

Inte bara för att jag kanske vill det, utan för att jag känner att företaget inte är nöjda. Vilken stress. Jag har väl nämnt hur de kommer med förväntningar som jag inte har en aning om? Eller det är inte bara det. De vill se resultat som de hade förr i Sverige - ja när de arbetade med Sveriges största distributtör i branschen ja! När de hade alla kunder i Sverige i branschen, när de var störst. De förväntar sig de resultaten genom att ge mig en kontorsstol i Italien och därefter en resa och hyrbil några gånger till Sverige?

Ibland så blir jag riktigt frustrerad. Ingen reklam, ingen satsning. Nej vi låter Miranda sköta allt.. Okej visst härligt med både ansvar och förtreonde, men när det i slutändan blir så att jag får ett jobb som jag varken har ansökt om eller får krav på mig som jag inte kan leva upp till - vem är det som får lida? Jo jag såklart. Och dessa krav är omänskliga, ingen skulle klara de på egen hand. Varför kommer de då med sina miner om att resultaten inte är tillräcklig osv?

Här trodde jag att det gick ganska bra - eftersom jag baserade min slutsats utefter omständigheterna. Tydligen är det fel. Tydligen skall man ha samma resultat som när de var störst i Sverige i branschen. WTF? Ibland känns det som om de är blinda och inte fattar att vi har alla hinder emot oss plus att vi är dyrast.

Nej, jag tror jag känner en ganska rejäl stress nu, också med tanke på examensarbetet. Helvete, de kanske inte förlänger, eller så förlänger de, men jag vet inte om jag vill vara kvar. Jag är trots allt där för att jag vill - sitter 8h framför datorn och jobbar hårt för att jag vill.. för att jag vill utvecklas och lära mig. Skit samma det kan jag göra någon annanstans. Tjäna pengar kan jag göra någon annanstans också.
Kanske är det enklare att ge upp det här också när jag har ett annat mål nu. När jag trots allt alltd har kännt att det här är något som inte är för alltid. Kanske känns det bra nu, kanske är jag nöjd, kanske vill jag blicka framåt nu.

Jag har trots allt spenderat 7 månader här och jobbt, gjort det tuffaste hittils i mitt liv (flyttat ner själv till Italien) och lärt mig massor om inte mängder.

Det är såklart jag skulle sakna mycket, jag skulle sakna de vänner jag fått, min favoritplats, Morbegno, de utflykter som kan göras härifrån, kanske sakna att bo ensam någon gång, sakna min lägenhet, sakna Iperal med all sin goda mat, Dolce forno med världens godaste cappuccino - där tjejerna känner mig som den där som alltid dricker två cappuccinos oavsett tid på dygnet, sakna mycket, men det finns mycket jag saknar i Sveruge.

Jag saknar Markus, jag saknar Bromsten, jag saknar att ha någon hos mig hela tiden, jag saknar mina promenader med mamma i ur och skur, jag saknar att ha möjligheten att hitta på något efter klockan 19 på kvällen, jag saknar att ha möjligheten att promenerade sent på kvällen, jag saknar vänner, jag saknar syrran min, jag saknar matvariationen, människovariationen, jag saknar människor som FÖRSTÅR mig, jag saknar ganska mycket faktiskt. Jag saknar en stor stad, jag saknar valfrihet...

Vad vill jag med det här inlägget då?

Jaa.. berätta hur trött och slut jag är? Nej, jag vill bara reflektera lite. Jag trivs ju faktiskt mycket bra här, men jag är både stressad och slutkörd nu och ... jag vet inte. Ni kanske får se mig ta mig hem till Sverige efter nyår. Jag kanske gör det valet trots allt. Äh jag vet inte. Jag kanske inte har ett val heller. Kanske skulle vara enklare.