Hejsan kära ni

Det är intressant hur man blottar sig i en blogg. Man lägger liksom fram allt på bordet. Vissa väljer att ha en gräns, och andra slänger bokstavligt talat ut sig själva nakna. Jag är väl där mittimellan I guess (för naken har ni ju inte sett mig än ;) och skriver om arbetssituationen, motgångarna och framgångarna på ett relativt personligt sätt.

Jag får ut något av att skriva rakt ut till intra-nätet och känner att jag har behovet av att ha med er på resan. Inte mina "läsare" för att ordet läsare har jag aldrig och kommer aldrig använda om er som läser. Ni som läser är ju individer precis som jag, med erfarenhet som går milsvid längre än den jag har (men den jobbar jag ju på som ni vet), och jag tycker om att veta att ni finns därute och följer mig, oavsett om jag träffat er tidigare eller inte. Inte för att framhäva mig själv "åhh jag älskar när folk läser om mig" - nej utan mer på ett sätt att ni är med mig och ni ger mig styrka.

Jag minns såklart alla ni som berättade om er själva när jag bad om det; alla ni som berättade om hur ni tyckte om att läsa om mig, mitt liv, mitt jobb, min träning men framförallt för att jag delar med mig av mitt Italien. Jag vill ju inte svika er nu och sluta dela med mig av Italien, men risk finns att det blir så nu - vare sig jag vill eller inte. Eller vill. Jag hoppas verkligen att ni vill följa med mig ändå, oavsett i vilket land jag hamnar. Jag hoppas ni uppskattar allt det andra jag kan tillföra.. för att i slutändan så vill jag ha kvar er alla. Jag vill inte att ni går, så om Italien försvinner, försvinn inte alla ni andra heller.. per favore :)

..för att avsluta på ett mindre tiggande vis så vill jag bara få klart för er att summan av inlägget är att jag tycker mycket om ni därute som läsar och oavsett om vi har träffats eller ej så ger ni mig kraft att kämpa vidare även när det är tungt!