Okej, inte direkt. Men ni förstår vad jag menar. Det är såklart bara min känsla, och behöver inte stämma för alla. Men här tycker jag att man gärna är social med människor man knappt känner eller inte känner överhuvudtaget.
Som när jag och mamma satt på aperitivon så dök en kille upp som jag och Markus träffade på tåget hem från Venedig. Hade känt igen mig som den där svenska tjejen, och han hade någon svensk kompis osv. Kom direkt fram och hälsade och snackade. Nej, inte raggade (som folk kanske kan tro). Jättetrevligt ju att man vågar komma fram på det sättet och prata.
Påminner mig om min pappas beteende ibland, han hittar alltid minsta gemensamma nämnare (antingen har man samma färg på tröjan eller så är människan från Portugal - och pappa har ju bott i Italien - typ samma.. osv, så drar snacket igång).
Jag älskar de där spontana samtalen man får med så många fler här i Italien jämfört med Sverige. Varför tror ni att det är på det viset? Eller tycker ni att jag har fel? Är vi pratglada i Sverige med? Jag har massor av exempel i huvudet som säkerligen inte hade skett i Sverige..
kallpratet är dom bäst på i italien! det hör ju lite ihop med att de kan prata och prata utan att egentligen förmedla så mycket information.. det är en konst det där. svenskar är mycket pratglada på andra sätt dock (vilket du och jag väl bevisade rätt bra för några veckor sen..). min kille sa efter sin första ensamtur på stan: vem sa att ni svenskar var tystlåtna, ni är ju logorroici! (logorrea är typ pratdiarré om jag får vara ofin.) och det ligger ju nåt i det när man kan fika i 3 timmar på en kopp kaffe och bara p r a t a...
SvaraRaderaDet är sant, du har så rätt! Kallpratet är italienarens guldroll medans vår är det där vänner-emellan-snacket som kan pågå under TIMMAR! Exakt, som du och jag visade prov på väldigt bra..och jag som hade så mycket mer att säga efteråt.
SvaraRaderaEnastående egentligen, hur olika människor kan vara. Jag vet tom många i Sverige som tycker att det är rent av jobbigt med småprat/kallprat. Italienarna däremot kan det där med att kallprata, eller vänner-prata också för den delen - aperitivona pågår ju i evigheter..
Haha, känner igen hur du beskriver din pappa, min är likadan även fast han inte är från italien (även fast pappas del av släkten skulle smälta in fint i pastaland). Han kan springa fram till folk som han träffat för åratal sen och bara prata och vara trevlig. Extra komiskt är det för mig som betraktare då mamma som är väldigt inbunden och svensk står bredvid och inte vet vart hon ska ta vägen då personen min pappa börjar prata med blir överrumplad :)
SvaraRaderaDen största skillnaden jag ser är att i Sverige kan vi prata om djupare saker och att folk minns vad man sagt. På Sicilien är det tvärtom hittills iallafall. Därför är det så svårt för mig att kommunicera, har aldrig haft ett samtal om grannens nya bil...förräns här...och faktum är att det är så ointressant. Hälsa ska man på alla igenkända fejjor oavsett land, allt annat är konstigt.
SvaraRadera(hehe jag hade visst glömt att lägga till att det var när min kille var själv på stan som han upptäckte att alla var så snackiga för han gick förbi alla caféer och såg alla djupt inbegipna i samtal. så djupt att de inte såg vad som hände till höger och vänster, bara prata prata prata. missade den detaljen i förra kommentaren.)
SvaraRadera=>Elin, pastaland - molto bene! Jadu, då vet du hur jag också har haft det i mitt liv.. och stackars mamma din. Jaa.. viktigast är ju att vara sig själv och inte göra sig till, vill man prata så ska man, vill man inte så behöver man inte..
SvaraRadera=>Heeey Johanna, pricken över i:et. Vi kan prata djupt, de kan prata kallt ;) och nej, jag duckar inte på stan när jag ser bekanta (men det har väl hänt att man har vänt..men det har varit extremfall) :)
Kolla om du ger mig jobb på Sicilien så kan jag flytta in som granne, så slipper du diskussion om min nya bil..
Äh, det är inte synd om min mamma, hon behöver tuffa till sig lite :) Fast jag tror det är deras styrka som par, pappa är väldigt outgoing och älskar att prata med folk och mamma är lugn och hemmaälskande. Tror det var en väldigt bra kombination för både jag och min syster är trygga i oss själva som mamma är och vågar ta för oss som pappa gör! Och jag tror jag aldrig vart med om nån som tagit illa vid till sig av pappas småprat, det är ju trots allt av omtanke han gör det :) Det är nog en fråga om personlighet också, vissa vill andra vill inte :)
SvaraRaderaJag tror att man ska ser det utifrån het historiskt perspektiv..
SvaraRaderaSverige har fram till bara 50 ,100 år sen varit ett land där männniskor bodde långt ifrån varandra,det var ofta km mellan alla bondgårder,i många andra länder har man trängt ihop sig i städer mycket tidigare,sen gör klimatet ju också att man är inomhus stora delar av året och knappt ser någon människa (till bussen springer man frysende med mössan över öronen) och spöregnar det har man också väldigt lite lust att stå stilla och prata om grannens bil...på sommaren blir svenskarna faktist också mer pratglada! Cleo