Nu har Markus åkt tillbaka till Sverige...

Jag känner mig alldeles nere igen, precis samma känsla som infann sig när jag åkte till Italien. Har intalat mig gång på gång att det bara är 10 dagar tills vi ses, bara, bara, bara....

Men det känns ändå så jobbigt. Hela saken bara, att bo ifrån varandra. Det får mig ju att ifrågasätta mitt val att komma hit. Vad tycker ni andra? Försöker försäkra mig om att det finns fler plus än minus, men att se Markus åka iväg med tåget...finns det verkligen något plus som täcker det?

Idag fick vi i alla fall både sol och värme. Tack vare Italien-högtid är jag ledig även måndag och tisdag, så vi fick spendera dagen tillsammans idag, i alla fall fram till fem.

Vissa kvävs av sina partners och måste ut och röra på sig...jag å andra sidan, jag känner mig endast trygg och fullkomligt lycklig så länge Markus är med mig.. och nu är han på väg hem. Jag förstår att jag växer av den här resan, och jag är redan en tuffing som ger mig ut på sånt här själv...men vad tusan. Känner mig ändå väldigt liten när han måste gå. Det värsta är att jag visste att jag skulle känna mig såhär, och jag kan ju inte göra något åt det heller.

Markus fick ligga på stranden en liten stund i alla fall.

....

....

....

....

Okej älskade Markus. Vi ses snart igen! Jag tänker på dig och längtar efter dig redan. Jag vet att du vill ha hem mig men att du även på samma gång vill att jag ska stanna här och satsa. Vi får se vad som händer. Kanske lyckas jag övertyga dig om att komma hit istället.

Men vad gäller dagsläget, så kommer jag att börja räkna ner nu.

Den 12e ses vi älskade pojke!