Händelserik hel**etes resa..

Förr gillade jag att flyga men nu innebär flygande för mig en hel del stress. Inte själva flygandet i sig, utan bara ta sig till flygplatsen och ifrån den. Det känns som om det alltid kommer att gå åt helsicke, att man har en massa övervikt, att man inte hinner med, att man missar bussar m.m. TROTS att jag alltid har god tid på mig, och har alla papper med mig. Men ändå STRESS....

I alla fall, ingår reste jag från Skavsta till Bergamo ganska smärtfritt. Hade fina marginaler på bagaget 14.8kg incheckat (maximalt 15kg) och 9.8kg för handbagage (maximalt 10kg), ingen smärta här alltså. Flyget gick och det var lugnt, sedan framme i Bergamo. Här visste jag att det var tight till tåget och var tvungen att ta en taxi, den fick företaget stå för så det kändes inte så farligt. Men ändå, kunde inte låta bli att uppröras över priset (20 euro för ynka 10min i taxi??) men lugnade ner mig efter ett tag. Skulle ta tåget 21.09. Kom dit 21 och ser att tåget är 20 min försent (helveteee!!) det hade jag ju inte tänkt på.. och jag som skulle byta i Lecco! Visst kan jag ta nästa tåg, men det går ju klockan 06 imorgon.. så missar jag tåget i Lecco så är jag fast.

Ser över möjligheterna, och inser att det är bara att vänta och hoppas på det bästa. Återigen ljuder högtalarna om försening.. 40 MINUTER! Nej!! Jag och några damer sitter och tittar på varandra i desperation. Jäkla italienska tåg.

Väl på tåget känner jag stressen i hela kroppen. Vad tusan ska jag göra? Får väl åka taxi från Lecco till Varenna, jäkla summa det blir. Börjar leta efter hemmanycklarna i väskan och de finns inte, stressar upp mig igen, och gräver som en idiot i väskan, känner hur det biter till i handen, har lyckats köra mer handen och skurit upp mig på rakhyveln! Tar upp handen ur väskan och blöder så jag fläckar ner tåggolvet.. 6 italienska små damer i vagnen kommer springandes med näsdukar och säger "Signorina, poverina!!" Blir snabbt omhändertagen och får ett överflöd av näsdukar. Så himla fina! Känner mig dock ynklig men tågstressen och det faktum att jag inte hittar mina nycklar.

Några damer börjar fråga mig "Men är du ensam? Var ska du? Hela vägen till Varenna? Hur gör du om du missar tåget?" och känner mig liten och ynklig. Sedan är det en som kommer "Men de där ska till Mandello, de ska också med ditt tåg, jag går och pratar med de" och hon springer iväg och pratar med dem och kommer tillbaka "Kom kom med dina väskor, sätt dig med dem, de har ringt till det andra tåget". Hjälper mig med väskorna, så himla fina italienska små-gummor som löser allt för mig. Mitt nya gäng är ett till pensionärsgäng som tar emot mig "Stackare, har du skadat dig, sätt sig här, du ska till Varenna? Vi ska till Lierna, det är en station innan, åk med oss så är du säker..." Vi börjar prata och de har fått konduktören att ringa så vi hoppas, hoppas att tåget väntar på oss. När vi kommer fram till Lecco ser vi ett tåg och jäklar vad vi springer->nerför trappor->uppför trappor->uppför andra trappor->osv. tills vi når rätt perrong och slänger oss in på tåget. Någon halv,minut senare åker vi! Dessa damer, så små, gamla men oj vilken fart det var på dem! Jag konkade ju på 25 kg så jag hade det ju rätt tufft själv.



Andas ut. Vi är på tåget! Vad nu då..? Jo var tusan är min mobil? Börjar rota runt i packningen med den friska handen (undviker rakhyveln) och hittar den inte! Jag kan väl inte ha tappat den där vi sprang..? Det är inte sant!! Känner att nu är det enough..tills jag hittar den och kan andas ut en stund till. Sedan känner jag stressen angående hemmanycklarna. Mina nyfunna pensionärsvänner undrar vad jag letar efter och jag ser medlidandet hos dem när jag berättar att jag inte hittar mina hemmanycklar. Tillslut slänger jag upp resväskan på en bänk och öppnar och rotar runt OCH HITTAR MIN NYCKLAR...!! Åh jäkla facket hade det gått hål i så nycklarna hade åkt ut bland allt annat tjaffs. Sätter mig ner i sätet och är redo att svimma va stress och trötthet. Mina nya vänner blir minst lika glada (hade förmodligen bjudit över mig att sova om jag inte hittat nycklarna, sådan godhet träffar man inte på i Stockholm). En kvinna ska ännu längre med mig så jag sitter med henne hela vägen till Varenna.

Av tåget och kånkar 25 kg en kilometer till lägenheten. Upp upp uppför trappor och in. Hade inte blivit förvånad om dörren var uppbruten och datorn stulen (eftersom allt verkar gå fel) men som tur var var lägenheten precis som jag lämnade den.

Ner på sängen. Sova.

Nu sitter jag på jobbet. På 15min i morse lyckades jag duscha, sminka mig och slänga i mig en kaffe. Måste vara något sorts rekord. Men jag tänker inte missa tåget och komma sent första dagen efter resan.

Ikväll ska jag sova ännu mer.