torsdag, juni 25, 2009

Funderingar (varning: generaliseringar)

Det där med det italienska livet. Nu kommer lite funderingar som jag vill sätta på pränt, dock är det många slutsatser som jag har gjort med ögonen som ser utifrån, så en del är generaliseringar som absolut inte stämmer på alla men generaliseringar kommer ju någonstans ifrån.. Måste tillägga att jag egentligen inte är ett fan av varken generaliseringar och stereotyper men jag kommer ju inte undan om jag ska filosofera lite över andra, eftersom alla inte kan dras över en kant.


I alla fall, jag har säkert gnällt lite på unga italienares oförmåga att jobba, tjäna pengar, betala hemma och deras kärlek till att parasitera på föräldrarna tills de fyller 30.

MEN nu har jag ju börjat fundera. Dessa italienare kommer ju få barn kanske vid åldern 25-35 år och då är ju de fast, i den mening att de kommer att ha en unge (läs: snorunge) de ska göra allt för tills denna person fyllt 30. Så man gör inget fram tills man helt plötsligt gör allt. Sedan när man tar hand om ungarna så ska ju de gamla föräldrarna också tas om hand (kanske även flytta in, vem vet?), och ofta ska alla försörjas på 2 löner, eller i värsta fall 1 lön. Hur tusan kan man gå runt om man är ett föräldrapar med två söner i 30-årsåldern på en lön? Just detta exempel är en av mina kollegors liv, och jag vet att inte ens min kollega (28 år gammal och jobbar) inte betalar ett skvatt för mat och husrum hemma.

Nej visst unga svenskar får ta studielån och jobba hårt sedan 15-16 års ålder men vi får så mycket mer, vi får frihet att göra vad vi vill, känslan av att ansvara för sitt eget liv och sin egen framtid. Inta lusa av föräldrarna. Ja, vi kommer också göra allt för våra barn MEN vi kommer att ge de friheten att ansvara över sina liv och sina ekonomier.

Man talar ofta om hur mycket mer familjer betyder här nere och det kanske är sant att man umgås med familjen mer, äter middag ihop osv men man har ju inget val, ungarna måste ju få mat... skämt å sido, jag tror inte riktigt på att man blir närmare sin familj här utan det är personens fria val att bestämma hur pass mycket familjen betyder för en och den tid man vill spendera med dem.
(En intressant artikel här, skillnaden är förstås att barnen faktiskt bidrar..)

...sedan är det ju såklart att även jag skulle ta hand om mina föräldrar i ett sådant skede att de behöver det eller ta hand om mina ungar tills de är 30 men vid valet och kvalet mellan svensk och italiensk uppfostran är jag så lycklig över att jag är svensk. Trots kylan och bristen på bra placeringar i fotbolls-VM är valet självklart för mig.

Jag minns hur mamma och pappa berättade när vi var små att enda anledningen till att de valde att bosätta sig permanent i Sverige istället för Italien var för att mamma hade fast jobb. Åh så surt vi tyckte att det var. Vi hade ju kunnat vara italienare och allt vad de innebär. Tack mamma och pappa ni gjorde rätt :-) annars hade vi väl bott hemma 10 år till alla tre..

Såklart man sedan kan säga att om jag nu ska gnälla och klaga på italienska livsstilen så kan jag ju lika gärna åka hem, men så det är ju med allt; alla är olika och man måste acceptera det. Sedan måste det ju vara okej att filosofera och tycka kring olika livstilar. Dels av nyfikenhet men också av stolthet och glädje för den sortens uppväxt man har haft.

5 kommentarer:

  1. Att vuxna barn bor hemma är ett känt fenomen just för Italien. Ett par år sedan diskuterades det i politiken om att lägga extra skatt på dem som är över 30 och bor hemma. Synd att inte förslaget gick igenom!
    Italien är guld att bo i som svensk. Med våran kompetens och uppfostran har vi inte så mycket konkurrans på t.ex. arbetsmarknaden. Detta att barn aldrig lär dig något kommer jag aldrig att acceptera. Det är en form av barnmisshandel. Att ta hand om sina föräldrar ska man...men inte bli kvar för gratis mat, hyra och hushållstjänster.

    SvaraRadera
  2. Ja, så kan man ju faktiskt också se det. Att man inte var vara på de resurser som faktiskt finns hos en människa.

    Ang arbetsmarknaden har jag förstått att jag är mycket ung för min position, och det skulle vara osannolikt att ta in en ung 20-årig italiensk tjej för samma arbete. Känns ju underbart att man faktiskt blivit iproppad med kunskap :)

    SvaraRadera
  3. Känns också underbart att kunna bidra med mycket! Här vill de lära sig saker och frågar jämt hur man gör. Jag känner mig lycklig av att kunna ge...klart ibland tröttande...men har ju lärt mig att säga ifrån nu! :=) Jag jobbar som Export- och Utlandsansvarig. I mån av tid är jag kommunikationsansvarig, fr.o.m. nästa vecka ska jag ha engelskalektioner varje måndag morgon(ändå ingen bra dag att ringa kunder=adm.dag), fast jag sagt att jag inte kan lära ut perfekt. Känns som att hela världen är öppen! Underbart!

    SvaraRadera
  4. Hej,

    Jag är en svensk-italiensk tjej som har tyvärr bott i Italien hemma hos mamma och pappa tills jag var 28 och nu flyttat (äntligen) utomlands. Som resultat har jag och mina syskon inte fått alla positiva möjligheter som svenska ungdomarna har och ofta inte uppskattar. Hur många gånger har vi klagat att dom valde Italien mot Sverige? I Italien bor man inte tills man är 30 hemma hos föräldrarna för att det är kul! Det är jätte svårt att komma undan och väldigt få klarar det. Familjen är allt som gäller för att man får ingen hjälp från staten.

    SvaraRadera
  5. Tack för din kommentar!

    Jag har förstått att det inte är enkelt att som ung italienare flytta hemifrån. Mitt inlägg är sedan en månad tillbaka, sedan dess har jag såklart förhört mig ännu mer kring dessa saker. Hur pass svårt det är att faktiskt lyckas studera m.m. utan hjälp från staten. Jag förstår att det inte finns alltför många val. Sedan har jag ju på samma gång hört rövarhistorier om de som gör 5-åriga universitetsstudier på 8 år osv, så vi kan enkelt säga att alla är olika.

    Nu när du äntligen har tagit dig ur nästet, hur ser du till framtiden, kommer du försöka bosätta dig i Sverige för gott och på så vis ge dina barn den chans som du aldrig fick? Eller några andra tankegångar? Får mest höra av kollegor att det är skönt att få på hemma tills 30, här är det ingen som faktiskt på RIKTIGT tycker att det är något negativt.

    SvaraRadera