Nu vet jag vad sann lycka är!

o, sann lycka är; efter en extremt lång och påfrestande dag både psykiskt och fysiskt, komma hem till den lilla lägenheten som är så kall om golvet, sätta på datorn och HA INTERNET!!!!!!!

Skämt åsido, ni ska bara veta att jag nästan grät av gläde. Punkt!



Sådär, hej allihopa. Framme i Italia alltså. Gårdagen var tuff, extremt tuff. Kände mig svag och ledsen när jag var på väg mot Skavsta. Började tom ifrågasätta det här. Folk flyttar till andra sidan jordklotet för att vara med sin stora kärlek, och jag flyttar ifrån min? Var är logiken i det?

Att sedan stressas upp över vikrestriktionerna på flygplatsen gjorde inte saken bättre direkt. Jag VISSTE att mitt handbagage vägde 13 kg, med maxgräns 10kg. Jag har aldrig någonsin behövt väga det, men vad ser jag när jag kommer til Skavsta. En våg vid fu****ing säkerhetskontrollen. Jäklar också. Bita i det sura äpplet. Men sedan när jag skulle genom kontrollen stack tårarna iväg och jag hulkade som en tok över att behöva lämna Markus. Kvinnan hade sånt medlidande i blicken, och hade inte en tanke på att be mig väga väskan... Om jag ändå kunde prestera sånt på teaterscenen, då hade jag haft en oskar vid det här laget.

Var tufft som sagt, men jag bet ihop. Hjälpte mycket att en varm vind svepte över mig när jag kom ut ur flygplanet, kändes som charter helt plötsligt.

Vidare från flygplatsen med buss i 20 min (kommer utförlig beskrivning om hur man kommer till mig senare) och såg en bilolycka på 1 meters avstånd. Inte själva olyckan men en man som låg på bår och krossade bilar. Såklart, vi är ju i Italien, den galna bilistens land.

På tåget piggade jag på mig i värmen. Svettig som tusan försökte jag slappna av. Vill ju inte kommer fram hur sunkig som helst. Fick höra senare att det var 24 grader. Shit! Kolla vilket panorama jag hade utanför fönstret.

Blev upphämtad på Morbegno tågstation av Jean-Pierre och vi åkte till företaget. Medans jag stod och väntade fick jag för en stund panik och tänkte; tänk om de har ändrat sig och mailat mig? Tänk om de struntar i mig? Vad tusan gör jag då? Men det är nog sånt man tänker när man känner sig lite utelämnad kanske; supertrött och ingen aning och vad jag skulle göra i så fall.

Men icke sa nicke, snart dök volvon upp med MET på.

In och hälsa på alla igen, fick se mitt skrivbord, lära mig lösenord, lära känna folk, vara supertrevlig och social. Det är svårt när man rest 6-7timmar, men jag är duktig på det som tur är. Sedan var det vidare till lägenheten som jag skulle bo i. En gullig liten etta ägd av mina två chefer.

Här får jag t.o.m bo gratis till jag hittar något nytt. Den är superskön, förutom att den är långt ifrån jobbet. 40km, dvs ca 45min med tåg. Men vafan det funkar för nu. Men kommer leta efter något närmare jobbet. Staden Morbegno är ju bara 2-3km ifrån Met och jättegullig, dit vill jag.

Ett mini-kök, med hällspis och mocka-bryggare, kylskåp och de mesta jag behöver.

Och sedan det bästa med lägenheten, två saker, dels internet som sagt (graaaatis weeeiii) och att den ligger i värsta, bästa läget! 100meter från Comosjön! Folk betalar hutlösa priser för att bo här ju! Har hört att George Clooney har hus här också. Det promenerar turister på gatorna, och jag går här och bor gratis? Sjukt. Sedan vet jag ju inte hur länge, men det är ju bara att njuta så länge det går :)

Varenna, där jag bor för tillfället.

Bor precis här til vänster.

Vackert va?

Igår kväll ville jag helst bara duscha och lägga mig, gråta en skvätt av saknad och sova. MEN snälla som mina trevliga chefer är ville de bjuda mig på middag. Supergulligt, men vafan mina ögon var röda av trötthet när vi närmade oss restaurangen NIO på kvällen. Men gott var det, och dessutom intressant att äta med mina två chefer som är ett par i 50-års åldern och deras 17-åriga dotter. De frågade om Sverige och vi pratade en hel del italienska. Det tog på krafterna ska jag säga. Åt i alla fall en Lavarello, vit fisk från sjön med grillade grönsaker. När de betalade sa jag sådär "svenskt" ; hur mycket för mig? och började leta i ryggsäcken, "No! No!" fick jag tillbaka. Men ni som läser vet ju hur det är, man har ju svårt att bli bjuden bara sådär.

Stapplandes hem... sätter på datorn...och INTERNET! Jippiii! Får prata med Markus på skype i hela 45min innan vi båda bestämmer att det är dags att lägga på. Då är jag nog svimfärdig av trötthet. Och saknad. Oj så tungt det kändes igår.

Andra bullar idag!!

Idag är jag så utvilad och glad. Jag ska berätta varför! Samtidigt ska jag berätta att jag aldrig ska skriva ett så här långt inlägg igen!

Vaknade upp utan någon mat i kylskåpet. Eftersom vi kom så sent igår hade matbutikerna stängt. Så ingen kaffe alltså... men hittade direkt ett litet gulligt café och fick en supergod espresso för 1.3E (som är dyrt här eftersom de är turistort) och en chokladbit som såg ut som en nyckelpiga,. Supertrevliga människor dessutom.

Upphämtad av Jean-Pierre, som kör runt den där stora volvon med millimiter marginal. Vid ett annat tillfälle ska jag berätta allt om trafiken i Italien, som kan beskrivas med ett ord: LÄSKIG.

Vi tog en "capucco" dvs en capuccino till. Tack säger jag, det behövde jag. Han är för övrigt supertrevlig, har en 7årig dotter som heter Conztanse och har också bott i den lägenhet som jag bor i just nu. En "Met"-lägenhet skulle man kunna kalla den.

Till jobbet. Sena eftersom volvons batteri byttes. Typiskt, den enda svenska bil jag sett har strulat. Sen på första dagen alltså, inte mitt fel dock, jag skyller allt på Jean-Pierre :) Inga problem i alla fall, det är ju han som är "mini"-boss.

Jobbat idag. Vet inte om jag ska gå in på sånt här. Är nog ändå företagshemligheter. Ni som pratar med mig i person kanske får veta ;)

Mitt kontor! Fint va? Får inreda det hur jag vill. Lär ju blir fullt av papper snart.

Åkte med 3 andra och käkade lunch. Stefano som är datatekniker och superkul, Celia som är portugis och supertrevlig. Sedan även X som jag inte minns namnet på som också är väldig trevlig. Så viktigt att lära känna personer direkt tycker jag, och idag hade jag verkligen den energin. Italienskan flyter också ju mer jag pratar, men jag kan ju ta det lugnt, har ju bara varit här 2 dagar hittils. Vänta bara, om en månad!

Till lunch blev det en Piadina med prioscutto och mozzarella. GOOOOOOOOOOOD. Fick dessutom världens sötaste kaffe efter maten.

Var även iväg och fixade papper med kvinnan som är ekonomiansvarig, som liksom tog en "ansvarsroll" gentemot mig. Letade upp massa lägenheter i Morbegno och började kolla runt åt mig. Säger hela tiden att om det är minsta fråga, kom till mig. Känns bra och tryggt måste jag säga.

Ja, jobbet gick på och sedan hade man plötsligt slutat. Fick återigen skjuts av Jean-Pierre och vi handlade mat till mig på en billig och stor matbutik. Handlar jag i Varenna där jag bor, turistort, blir jag ruinerad.

Blev lite espressokaffe (15kr!), olivolja (bara 29kr!), mozzarellor som är dubbelt så stora som hemma (9kr), tomater, sallad m.m.

Tog en promenad efter att jag kom hem. Så vackert att det inte går att beskriva. Ville bara ha Markus vid min sida. Eller syrran, eller mamma, eller någon. Trist att vara ensam. Fast samtidigt lite äventyrslust på det hela. Igår kände jag för att åka hem och idag så känner jag mig lycklig över att få vara här, på denna vackra plats. Konstigt hur det kan bli va?

Undra vad man känner imorn?

Very italien, aight?

Kvällens middag. Prosciutto, mozzarella, stekt zuchini och grönsaker. Funkar!

Nu är läget så att jag har internet alltså, så om ni har skype. Lägg till mig vänner!

Paus. Nu får det räcka, kommer mer sen :)